Det är inte bara människor som vi hälsat på under våra dagar i Finland, mina styvbröders pälsklingar ville vi ju såklart träffa också!
Vår egen hund Chio var såklart med och med sina dryga 12 år var hon klart äldst i hundgänget som hängde på beachen, i blåbärsriset, under matbordet och på altanen. Hon har sedan länge tagit på sig rollen att uppfostra yngre hundar och gör sitt bästa för att de inte ska tro att de kan springa runt och härja hur som helst. Det blev några hund- och människobenstrassel i det lilla köket under våra dagar tillsammans. När det var matdags för människorna tyckte Chio ibland att det var dags för en tillsägelse av labradoren Helinä bland de många bords-, stols- och människobenen. Ni som vet hur otymplig en stor labrador är (som vill komma ifrån en sträng liten tanthund) kanske kan se trasslet framför er?
Mopsen Flora är inte så vild längre men på stranden får hon mullvadsblick och gräver så sanden yr. Jag försökte fånga något av hennes grävprojekt på film men fick aldrig till det tyvärr. En snabb mobilbild hann jag med, den finns längre ner i inlägget. Chio tyckte de där sandsprutande projekten såg rätt kul ut så hon stod och tittade en stund och krafsade lite med tassen för att prova. Hon verkade dock inte tycka att det var något för henne ändå, det blev aldrig mer än lite krafs.
Labradoren Helinä som fortfarande är valp tyckte Chio som sagt behövda sig några rejäla uppsträckningar. Springa runt och härja som en duracellkanin verkade Chio anse var högst onödigt, speciellt om det var i närheten av henne. Hon är ingen som håller inne med sina åsikter så efter ett dygn ungefär fattade duracellkaninen aka labradoren Helinä vinken och skuttade runt på lite avstånd istället. När vi sa hejdå och skildes åt var de ändå helt okej vänner.
Vill du läsa alla inlägg om vår Östersjöroadtrip finns de under etiketten:
Ni verkar ha det fint! Njut!
Gillar grävarbilden!!!
Vi har det finfint! 🙂
Haha, de är så roliga de där hundarna! Riktigt underhållande!
Kram Lena