Att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. Del 1 – varför?

Att resa och vandra är två väldans trevliga saker att ägna sig åt tycker jag. När Angeliqa Mejstedt på Vandringsbloggen.se och jag bestämde oss för att intervjua varandra valde jag därför att fråga om allt jag ville veta om hennes vandring i Spanien. Sommaren 2015 vandrade hon pilgrimsleden Camino de Santiago och såklart hade jag många frågor. Jag hade så många frågor att intervjun blev till en minserie. Idag får ni första delen av tre och jag har döpt den till ”Varför?”

Angeliqa bor i Västerås och driver bloggen Vandringsbloggen.se. Friluftsliv och framförallt vandring är hennes stora intresse i livet. Jag följde (och följer forfarande) hennes blogg när hon vandrade pilgrimsleden Camino de Santiago i Spanien förra året. Nu har hon precis skaffat en vandringshund och mitt hundhjärta dras till hennes blogg än mer. Här kommer min intervju med Angeliqa.

Varför ville du pilgrimsvandra och hur föreställde du dig att det skulle kännas?
Jag visste inte vad jag gav mig in på när jag bestämde mig för att boka in Caminon. Men jag hade länge känt en längtan till att långdistansvandra samtidigt som det tajmade bra med långledigt från jobbet. Jag hade inte förberett mig särskillt alls inför vandringen. Fantastiskt nog så kunde jag känna hur kroppen blev starkare och starkare vartefter veckorna på leden gick. Nya benmuskler och jag klarade av att gå längre och längre sträckor.

Hur länge var du ute och vandrade?
Jag var ute ganska precis 30 dagar. Då var de tre sista dagarna semester i Finesterre dit vi tog bussen från Santiago de compostella. Det finns de som vandrar 40 km om dagen, de som vandrar 10 km om dagen och allt däremellan. Alla har sin egen camino och gör den utefter sina förutsättningar, det är det som är så bra. Längs med leden mötte jag barnfamiljer som gick med en två-åring och de som var närmare 70 år. Då har man olika förutsättningar – för de som vill går det att bo bra, i ordentliga sängar på hotell med stor frukost och att få bagaget vidaresänt till nästa förbokade hotell. Det är såklart en annan upplevelse än att leva mer enkelt. Var och en gör den på sitt sätt. Jag startade i Saint Jean Pied de Port på den Franska sidan av Pyrineerna, gick över gränsen uppe i bergen och vandrade till Santiago de Compostella.

Hur långt gick du varje dag? I början gick jag ganska kort – runt 1,5 – 2 mil om dagen och mot slutet gick det fortare. Då kom vi upp mot 3,5 mil när kroppen var van vid att gå länge varje dag i kombination med att ”turisterna” blev fler och naturen mindre spektakulär.

Måste man gå så långt? Många väljer att bara gå de sista 10 milen innan Santiago de Compostella som ”behövs” för att få ut sitt pilgrimspass. Jag lägger ingen värdering i det – men det medför en väldigt stor ökad mängd vandrare på just den sista sträckan – och för mig som hade vandrat långt och länge blev det lite av en chock att hamna med så många människor på samma ställe – det var skolklasser och grupper som vandrade mer ”som en kul grej” vilket gör att det är mer prat och tjo och tjim längs med leden – dvs. ganska stor skillnad mot alla oss som startade en månad tidigare och ofta hade leden som en anledning att fundera över en viktig brytpunkt i livet.

Torrt-på-marken-El-Camino-de-Santiago
Foto: Angeliqa Mejstedt.

Är detta den enda pilgrimsleden som finns? Det många inte vet är att det finns ett nät av pilgrimsleder över Europa. Jag mötte vandrare som startat redan uppe i Tyskland och Polen och vandrade mot Santiago de Compostella. Jag gick sträckan St Jean Pied de port till Santiago de Compostella, det är den mest välkända leden, kallas The Road of st James eller El Camino Frances eller The french way och är 80 mil lång. Vägen går förbi några stora städer som Pamplona, Burgos, Logrono, Leon och Santiago de Compostella. De som vill fortsätter tre-fyra dagars vandring till ut till havet och Finnesterre eller Muxia – det som kallas världens ände.

Vilka var de största utmaningarna under vandringen? Och vilka var de största glädjeämnena? Den största utmaningen att vandra Caminon var att det var så mycket folk som vandrade. Jag var inte förberedd på att det var så många vandrare som skulle starta – det innebar att man i princip alltid har andra vandrare inom syn- och hörhåll och att de Albergues där man sover ofta blev fullbelagda.

Jag hade en bild framför mig att jag skulle gå längs långa grusiga vägar, genom vinfält och över bergspartier helt ensam med bara vindens sus i öronen. Det året hade 100 000 vandrare startat bara första halvåret. Och fastän jag först var både lite irriterad och frustrerad över alla de här människorna så var det faktiskt också ett av de största glädjeämnena. Istället för att vandra i min ensamhet en månad så hade jag nu chansen att prata med andra vandrare längs med vägen. Alla har sin camino. Många som vandrar är i någon sorts uppbrott i livet. I övergången mellan arbetsliv och pension, någon som gick igenom en skilsmässa, en annan som förlorat ett barn i cancer, en tredje hade sjuka föräldrar, en fjärde kunde inte bli med barn och en femte hade precis examinerats från universitetet och ville skjuta upp starten av arbetslivet lite till, en sjätte var en utbränd projektledare, en sjunde hade sett en hollywoodfilm från Caminon och en åttonde ville ”göra något sportigt” på sin semester. Det finns lika många anledningar att vandra Caminon som det finns vandrare. Jag hade otrolig glädje av att gå längs med leden och prata med andra vandrare.

Angeliqa-Mejstedt-utsikt-över-Pyrineerna-El-Camino-de-Santiago
Foto: Angeliqa Mejstedt.

Vill du läsa mer historia och fakta om den vandringsled som Angeliqa gick kan du kika på Wikipedias sida om Camino de Santiago.

12 kommentarer

    1. Vad trevligt att du gillade inlägget 🙂 De andra delarna kommer med några dagars mellanrum så håll utkik på tex Lanclins facebooksida så missar du dem inte 🙂

  1. Tack, detta kom helt oväntat.
    Jag gick den sista sträckan mellan Sarria och Santiago de Compostela. Och fick mitt Compostela, naturligtvis då.
    Jag gick med en grupp inom kyrkan, men var och en gick i sin egen takt, så jag gick stundtals med främlingar.
    Och nu ska jag snart åka till Taizé i Frankrike. 😀

  2. Inspirerande inlägg! Jag blir mer sugen på den mindre befolkade lederna jag, det är ju en så stor del av naturupplevelsen. Det är precis som när man är uppe på Flatruet med sina längdskidor och känner sig som ett med naturen och så plötsligt hör man en skoter mullra och drar förbi i snabb fart. Det förstör bara hela grejen. 🙂

    1. Jag kan faktiskt tänka mig att vandra en sträcka innan de sista 10 milen och sen avsluta där väldigt många påbörjar sin vandring. Jag vet inte om jag behöver något slags bevis för min pilgrimsvandring och jag vill helst vandra ostört 🙂

    1. Den kanske inte är lika populär så du får gå mer själv? Om det är det du vill såklart 🙂 För mig skulle det kännas bra att veta att jag får gå och begrunda mina synder i lugn och ro 🙂

    1. Jag vill väldigt gärna se Santiago de Compostela men vill gärna vandra dit i lugn och ro 😉 Det kanske blir en kombination av vandring en bit därifrån och sen transport till slutet, den dagen den sorgen tänker jag 🙂

  3. Pilgrimsvandra låter onekligen varierande, spännande och givande, med eller utan ”medtrafikanter” på färden. Tänker man sig en mer meditativ pilgrimsvandring ska man nog välja en annan, kanske inte lika populär pilgrimsled än den här.
    Kram

Lämna ett svar till Linnea Avbryt svar

%d bloggare gillar detta: