Till minne av Agust.

För några veckor sedan fick jag beskedet att vår katt Agust hade fått somna in för evigt. Jag säger fortfarande vår katt för det var så det kändes lite, även om han inte bodde hos oss sina sista pensionärsår. 

Agust är min första katt och faktiskt den enda som levt till vuxen ålder. Det kanske var så att han fick de andra katternas livsår för han blev trots allt dryga 16 år. Jag gjorde två till försök att skaffa fler katter men det gick sådär.

Hans halvbror Fridolf, som var en kopia av honom men långhårig, smet ut på något märkligt sätt kvällen efter att ha blivit kastrerad. Groggy och dan var han efter narkosen så han var verkligen inte i sina sinnesfulla bruk. Varken för att hitta hem eller klättra upp i ett träd vid fara. Vi letade i flera veckor men fick sen ge upp, han levde antagligen inte länge eftersom han var ganska försvarslös just den kvällen. Han va så himla fin med sin fluffiga päls, lilla Fridolf.

Agust spanar på balkongen.
Att ligga på balkongen och spana var en favorit när vi bodde i lägenhet.

Nästa försök var en katt som jag döpte till Ines. Hon var 12 veckor när hon kom och efter någon månad vaknade jag mitt i natten av att hon betedde sig ytterst märkligt. Hon for runt på ett jättekonstigt sätt och kunde inte gå ordentligt. Hon fick sen flera krampanfall under natten och på morgonen åkte jag in akut till djursjukhuset. Där förklarade de att katter med epilepsi är väldigt svåra att behandla och hon hade täta och kraftiga anfall, till och med medan jag var där med henne. Det kändes helt rätt att låta henne somna för evigt och i och med det så var Agust ensamkatt igen.

Agust och Chio, radarparet som terroriserade alla de kom åt, när de inte sov.

Jag gjorde inga fler försök att skaffa fler katter, jag hade ju två hundar också. Agust hade hunnit bli några år innan Chio kom med i flocken och sen innan hade jag hunden Loca som var av samma ras som Chio, Lancashire Heeler. De tre följde med mig genom dejtandet med Daniel,  ihopflyttning med Daniel, studenttider, husköp, bröllop, graviditeter och småbarnsåren. Han vantrivdes nog aldrig hos oss men han började bli gammal och jag orolig för att han skulle bli överkörd i stan. Lyckligtvis så ville en av mina mostrar adoptera honom så vi skjutsade upp honom till henne i de Uppländska skogarna där han fick leva sina sista år i lugn och ro. Jag saknade hans otroligt mjuka päls hemma i tv-soffan men jag tror inte att han kunde ha fått en lugnare och behagligare pensionärstid faktiskt.

Katten Agust sover.
I soffor, fåtöljer, sängar och andra mjuka ställen kunde man hitta honom ihoprullad såhär.

Nu är han borta och det är sorgligt. Det finns otroligt många berättelser om Agust och de äventyr han varit med om under sina 16 år. Han blev till exempel kastrerad av mig under min djurvårdsutbildning. Tack och lov sov han så han inte märkte att det var jag. Han var en utmärkt jägare och tog en gång en vildkanin som var så stor och tung att han fick släpa hem den. Han följde gärna med på långpromenader med hundarna och ingen hund vågade gå igenom en dörröppning som han låg i. Han låg även ofta på soffbordet och jagade viftande hundsvansar som gick förbi, det var Agust i ett nötskal det.

17 kommentarer

  1. Det är alltid sorgligt när ett ens djur dör, men man får vara tacksam att man fått ha dem och veta att de haft det bra.

    1. Ja precis Åsa. Det är sorgligt och man saknar dem men man vet ju att de haft det bra. En katt som levt ett kärnfriskt liv i 16 år har nog levt färdigt helt enkelt 🙁

  2. Agust har ju funnits i mitt liv också känns det som, även om det varit på avstånd. Tänk att han fick 16 år på denna jord. Nu har han det bra i katthimlen. Loca kanske är med och jagar kaniner hon också 😉 .
    Kram

  3. En så fin katt och så lik min Pezt (eller Randen till vardags). Hon blev 21,5 år. Och åh vad vi fortfarande saknar henne. Dina bilder gjorde att klumpen i halsen kom tillbaka. Randen försökte jaga en fullvuxen hare (dubbelt så stor som katten!) en gång, bland det lustigaste jag sett. Och tur att haren hann skutta iväg!

    Nu vilar hon under paradisbusken där vi bodde förut, en kärleksört planterade jag ovanpå.

    Harar och citronfjärilar jagar hon nog där uppe nu.

  4. Det är aldrig lätt att skiljas och när det är för alltid, så blir det svårt. Tyvärr så har vi djuren en kort tid även om 16 år är mycket! Jättefina bilder på dina katter!

  5. Beklagar men detta är något vi vet den dag vi skaffar djuret. En gång måste vi skiljas.
    Ni har haft många fina dagar tillsammans och en dag som blir sorg. Sedan får man leva på minnen.

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

%d bloggare gillar detta: