Igår tisslades och tasslades det en del om hundben och en ny hundsäng hemma hos oss. Några pratade engelska för att födelsedagsobjektet inte skulle ana något om vad hon skulle få i present. Idag fyller vår älskade lilla hundtant Chio 12 år!

Chio är min tredje hund men den första jag sparat ihop pengar till själv, valt ut hennes uppfödare med omsorg och anmält mitt intresse för en valp efter just hennes föräldrar. Chio är av rasen Lancashire Heeler som är en boskapsfösande ras från England. Mitt intresse för hundutställningar har varit tämligen svalt så någon utställningschampion blev hon inte. Tre cert krävs och när hon skulle håva in sitt tredje började det gnällas på hennes öron som inte är lika, hennes bruna tantecken som är för ljusa och att underullen ”lyser igenom” i nacken. Några utställningar blev det alltså men inget utställningschampionat.

Om mitt intresse för hundutställningar var lite svalt så var det desto varmare när det gäller att låta mina hundar arbeta. Chio och jag tränade både agility, lydnad, bruksspår och viltspår fram tills barn nummer två gjorde entré i vår flock. Då blev det knepigare att få ihop det med en man som veckopendlade. Innan dess hade min lilla svarta hala ål hunnit med att bli svensk viltspårchampion och godkänd i appellklass spår (första klassen i bruksspår där hundarna spårar människospår). Hon hade även testats för att se om hon hade några anlag för att fösa kossor och det hade hon. Hon var dessutom lydig och vände tillbaka till mig på inkallning!

Numera har Chio etablerat sig som en eftertraktad sängvärmare och inte-sova-ensam-sällskap till flockens människobarn. Hon är även vår följeslagare på vandringar i alperna. Den lilla Heelertanten är fortfarande väldigt pigg, det enda är kanske att hennes tänder börjar bli dåliga. Det går numera väldigt långsamt på vardagspromenaderna men kommer vi ifrån stan blir det lite mer fart på tanten. Vandringar på över en mil fixar hon lätt även om hon sover gott i bilen hem.

Jag har aldrig firat min hundars födelsedagar, knappt kommit ihåg dem faktiskt. Lite skillnad blev det när barnen blev så gamla att de förstod vad födelsedagar är. De ser ju såklart Chio som en likvärdig flockmedlem och vill fira henne trots att hon själv struntar i vilket. Vi vuxna har sedan hon blev ensam hund i flocken kunnat skämma bort henne lite mer med att få ligga i sängen på helgmorgnar och kanske känner jag att detta är en av hennes sista födelsedagar? Hon visar inga tydliga tecken på att vara gammal, bara lite mer bekväm och stillsam så förhoppningsvis blir det en helt gäng fler födelsedagar för vår älskade lilla Chippen.