Två månader efter att jag slutade nian flyttade jag, min hund Ditchi och min kanin Onyx till en egen lägenhet i Ingelstad utanför Växjö i Småland. I Ingelstad gick jag tre år på naturbruksprogrammet och fick dessutom en grundutbildning i Småländsk kultur, språk, gastronomi och kulturhistoria. Det var en bra utbildning med tydligt fokus på det som på modernt språk kallas ”learning by doing” och ”hands on-pedagogik”. Själv skulle jag nog kalla det livets hårda skola.
Att komma från huvudstaden till Smålands landsbygd och prata väldigt olik dialekt jämfört med alla de andra hade ju kunnat bli en katastrof. Jag minns ingen katastrof men kompisar berättade senare att de hade lite svårt att förstå vad jag sa ibland. Antagligen hade jag lika ofta svårt att förstå dem. Jag hade kunnat bli så mobbad som bara en ensam utböling kan bli när den sätter sin fot i en helt annan socken än den hon är född i men den totalt uteblivna mobbingen tycker jag tyder på att jag lyckades träffa de rekorderligare sorterna Smålänningar. För det finns alla de sorter ska här poängteras.
Åren gick, studenten togs och jag flyttade så småningom ifrån Ingelstad. Några år senare hittades en Småländsk kärlek som jag inte kunde leva utan, vi blev kvar i Småland, köpte ett hus och började yngla av oss. Jag trivdes ypperligt i Småland och ville inte någon gång flytta tillbaka till huvudstaden. Där skulle vi inte ha råd att köpa ett hus förens vi minst fyllt 35, inte ha 15 min till jobbet och antagligen inget gångavstånd till riktig skog. Riktig skog är riktig skog, inte några ynkliga hektar med sparade träd, eljusspår och en parkering att ställa sin bil på när man kört dit. Dessa sk skogsområden ska man dessutom dela med tusentals andra boende i närområdet, nej tack. Jag vill gå själv när jag är ute i skogen, annars tar jag med mig en vän.
Numera är det ingen som hör riktigt varifrån jag kommer genom att lyssna på min dialekt. Släkt och vänner i huvudstaden tycker jag pratar småländska men det är nog för att de inte till vardags hör hur äkta småländska låter. Jag pratar definitivt inte som innan jag flyttade till Småland så antagligen har det blivit en blandning, Jag är dock väldigt mycket mer benägen att använda småländska ord som domma (de här), speta (sticka, tex i fingret), krabba (krångla), redigt (ordentligt) och ibland byter jag plats på bokstäver i slutet av ord så det tex blir osthyvlen eller nycklen.
Igår var det tydligen Smålands ”nationaldag”. Den firas enligt källor alltid ”fössta tossdan i mass” (första torsdagen i Mars). Jag och min man hade aldrig hört talas om detta men visst är det fint att Småländskan får lite uppmärksamhet. Nu verkar tyvärr all ”uppmärksamhet” jag hittat gå ut på att göra sig lite rolig över Småländskan men vad gör det, den är ju lite rolig. Den får även mig, som helt assimilerat mig i Småland, att tänka på röda små torp med gärdesgårdar runt och steniga åkrar med stenmurar runt.
Här är några roliga artiklar om Småländska
”Smålänningar snålar inte med vokaler” av Fredrik Lindström i Språktidningen Maj 2014.
”25 roliga ord som låter redigt määäkliga på Småländska” av Tina Misaghi och Karl-Anders Lindahl på Nyheter24.se
Bilder från Gårdsby och Bokhultet i Växjö
Vad fint du skriver. Jag har aldrig heller hört talas om Smålands nationaldag. Vad är det?
Kram Farmor Eva.