När livet händer

Min kollega här på bloggredaktionen saknar mig en aning. Jag har nämligen inte varit på kontoret så mycket som jag brukar på sista tiden. Men vi jobbar på bakom kulisserna, var så säkra.

När livet händer

Ibland händer livet och Lanclin får vänta lite på sin tur. Det är något jag kämpar med för jämnan, att inte låta mina sociala mediekanaler styra alltför mycket av mitt liv. Det här med sociala medier är vansinnigt roligt men kan lätt bli aaaalldeles för mycket. Det vill jag för allt smör i Småland inte hamna i. Lagom är perfekt och håller glädjen uppe och prestationsångesten borta.

För flest likes vinner – eller?

Jag har kollegor som känner paniken komma krypande och och känner sig misslyckade om läsarsiffrorna inte lyckas hållas konstant uppe. Jag vet de som raderar bilder på Instagram om de inte får tillräckligt många likes inom de första minutrarna och jag vet de som jobbar hårt på att leverera blogginlägg när de egentligen inte orkar eller hinner. Jag vill inte jobba så, jag kan inte jobba så.

Ni får leva med mig som jag är

Ibland blir det alltså lite stillsamt här på Lanclin, det är då mitt liv utanför bloggen tillfälligt tar lite större plats. Redaktionskatten får klara sig mer själv, färre foton blir tagna, färre sångkort och blogginlägg blir gjorda. Kanske är det fullt upp med poddredigering, kvällsmöten eller intensivare jobbperiod på Friluftsmuseet Gamla Linköping som jag jobbar en del på. Det är så livet ser ut för alla, även bloggare och jag tänker inte låtsas som ingenting, jag vägrar.

”Jag backar bara när jag tar sats”

Detta är mitt favoritcitat och handlar för mig om att jag inte ska se det som misslyckanden eller dåliga perioder när jag tillfälligt får backa från vissa saker för att låta andra saker tar mer plats. Det brukar nämligen även vara så att när jag backar på ett område kommer jag tillbaka starkare än innan senare.

Så just nu har fotandet och skrivandet till blogginlägg fått stå tillbaka till förmån för säljmail till potentiella samarbetspartners, poddklippning, överlevnadskurs och en axel som kom ur led i en cykelvurpa. Så kan det vara och min älskade kollega Zingo håller ställningarna här på redaktionen tills jag är tillbaka!

7 kommentarer

  1. Jamen det är ju så det är. Jag tycker det är skrämmande med alla krav som alla liksom SKA känna numer, det där med att man måste synas för annars finns man inte. Nä, hemskt och skrämmande är det. Jag kan ju se på siffrorna hos mig att jag inte varit lika frekvent och då dalar det. Men ja, så är det ju. Allt både tar och har ju sin tid.

    1. Och gosa lite med Zingo från mig. Jag saknar så att ha en katt att gosa med. Vår vildkatt är inte rörbar, han fattar ju inte vad han går miste om här i livet!!! Tramsiga katt. Vi vill ju bara gosa med honom.

      1. Ja det är sannerligen gosigt att ha en fluffig katt att kela med 🙂 Nu är dock inte Zingo så väldans intresserad av att bli klappad och kliad jämt och ständigt. Han vill mest ligga/sitta/stå bredvid vad man än gör. Sitter på toa, lagar mat, läser, rensar rabatter, han är i närheten hela tiden 🙂

  2. Jag håller helt med dig i den analysen. Man kan inte konstant jaga draken, ibland måste man stanna upp och reflektera. Varje inlägg eller blid kan inte vara en likeraket. Mycket handlar ju helt enkelt om att skapa innehåll som bygger länkar och SEO.

    1. Jag tror många bloggare missar det här med att stanna upp och reflektera kring vad de håller på med, eller framför allt VARFÖR de håller på med vad de gör. Det är så otroligt lätt att dras med i floden av prat om läsarsiffror, likes, följare, publiceringsfrekvens, fotostyling och så vidare i oändlighet. Vissa saker av dessa fokuserar en del så stenhårt på så de liksom missar poängen med varför de driver sin blogg, sorgligt 🙁

    1. Ja det är ett riktigt bra citat. Att det liksom inte är farligt att backa utan det betyder att man får chansen att samla kraft och komma tillbaka med ny fart och energi.

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: