1000-bitarspusslet som kallas livet

Någon skrev häromdagen att hen inte kände att, det som för många andra, var när det blev ett nytt år som man började på ny kula. Det var istället nu när sommaren övergått i höst som bladet vänds, omtag görs och nystarter görs. Så känns det för mig i år.

En första fantastisk sommar på friluftsmuseet

Precis när vi kom tillbaka till Sverige förra sommaren började jag arbeta som timanställd museivärd på Friluftsmuseet Gamla Linköping. Jag kände redan under utbildningsdagarna där i maj att det var min arbetsplats med stort A. Jag fick sen en helt underbar sommar, i en fantastisk miljö tillsammans med fantastiska kollegor och tusentals fantastiska och nyfikna besökare. Det blev fantastiskt helt enkelt!

När hösten kom och många av mina sommarkollegor gick tillbaka till sina studier fortsatte jag att hoppa in lite då och då när det behövdes en pedagog, guide eller museivärd. Jag hade även en timanställning som förskollärare på ett föräldrakooperativ i en by precis utanför stan och tyckte kombon förskola, museum och jobba hemma med blogg och podd funkade finfint.

Jag i ett av mina rätta element. Foto: Friluftsmuseet Gamla Linköping

Lättare när man vet vad man vill

Det här med museipedagogik är alltså min grej. Redan för 15 år sedan visste jag att jag brinner mer för pedagogisk verksamhet ute i ”verkligheten” än traditionella skolor och förskolor. Det har alltid varit min grej att lära mig och andra saker medan vi gör något, håller i något, smakar på något och/eller är utomhus. Så arbetar man visserligen mycket i förskolan men något skavde, det passade inte mig. Jag förstod också redan då att för att bli en hejdundrandes bra pedagog behövs erfarenhet, bred erfarenhet. Så jag satte igång och skaffade mig det.

Nu är jag legitimerad förskollärare och lärare som byggt på min utbildning med utomhuspedagogik och museipedagogik. De är viktiga pusselbitar i mitt 1000-bitarspussel som kallas livet, mina utbildningar. De har gett mig så ofantligt mycket. Kanske inte ren faktakunskap utan inspirationen att lära mig mer på egen hand.

Jag har de senaste 15 åren fått förmånen att arbeta i pedagogisk verksamhet i föräldrakooperativ, personalkooperativ och kommunala förskolor, i både Sverige och Tyskland. Mötena med barnen och deras familjer genom livets alla upp och nedgångar, glädjestunder och kriser har blivit en stor pusselbit i mitt pussel. Oj oj oj vad mycket jag har lärt mig! Både om barn och hur man hanterar all sköns olika sorters människor, i all sköns olika sinnesstämningar. Det är en av de fantastiska men också otroligt slitsamma delarna av att arbeta i barnomsorgen.

Mina händer gillar att göra saker, typ hel tiden. När de inte vilar i en gungmatta. Foto: Helena Gunnare

När saker faller på plats bit för bit

Men nu har det som sagt gått ett år sedan vi kom tillbaka till Sverige, ett år av olika arbeten är förbi, hösten är här och jag vänder blad. Det blev ett händelserikt första år med många lösa trådar, ovisshet och pusselbitar i luften. Men nu har saker börjat falla på plats och det lugnar sakta ner sig lite. Barnen går i skolan, Daniel jobbar kvar på sitt jobb och jag har fått en tjänst som museipedagog på friluftsmuseet vilket är smått fantastiskt. Det är ju detta jag velat hela tiden!

Tjänsten sträcker sig till att börja med till nyår, sen får vi se. Sånt bryr jag mig inte om att tänka på just nu. Nu njuter jag av att få möta alla barn, SFI-elever och andra muséebesökare för att piska trasmattor, baka småkakor i järnspisen eller i guidade visningar få berätta om de familjehistorier som utspelat sig i några av museets hus.

För första gången i livet har jag en egen kontorsplats, en dator och tid att på riktigt planera verksamheten jag arbetar i. Jag har tid att läsa och göra research, på arbetstid! Dagarna på en förskola ser visserligen lite olika ut men i ett museums pedagogiska verksamhet skiljer de sig VÄLDIGT mycket åt. Vissa dagar är det en tidsresa med en barngrupp på förmiddagen och planeringsmöte i gethagen på eftermiddagen. Andra dagar sitter jag på mitt kontor och letar i böcker om sägner och folktro halva dagen och pausar med att förbereda småkaksdeg att baka tillsammans med barnen som kommer på våra tidsresor. Sa jag att museipedagogik är min grej?

Pusselbiten Lanclin då?

Min kära blogg Lanclin kommer jag såklart att fortsätta arbeta med, den har fått stå tillbaka lite nu under en lite rörig period. Nu när fler pusselbitar mer eller mindre har hittat sina platser vet jag lättare var jag kan lägga pusselbiten Lanclin. Det kommer förhoppningsvis leda till att mer material och fler sångkort kommer upp i materialbanken och att jag i fler inlägg kan se tillbaka på sommarens friluftsäventyr. Vi får se hur det går, wish me luck!

Hälsningar Linnea

14 kommentarer

  1. Härligt att läsa och grattis till ett nytt blad i livet. Jag skrattar också gott nu, när du berättar att du visar,saker på museum som för mig är vardag. Vilka perspektiv. Igår eldade jag i vår järnspis och piskade trasmattorna som jag vävde som 18 åring och jag är i mina 50 år. Jag kände mig plötsligt som ett museföremål. Ha ha kram Katta

    1. Ha ha! Just mattpiskningen och järnspisen brukar vi poängtera för besökarna fortfarande funkar likadant och att många i Sverige har det. Det är annat med tvättbrädorna, bläckhornen, lusbrädan och pottan som också är viktiga moment i våra tidsresor 🙂 Det brukar vara saker man hört om fanns förr men aldrig kommit i kontakt med själv. Mvh Hon som känner sig som ett museiföremål varje dag och älskar det! 😉

  2. Jättegrattis till dig Linnea! Så härligt att läsa! Jag är så glad för din skull och har varit frånvarande från din blogg med kommentarer (och alla andras i inklusive min egen) från och till (men har läst emellanåt!) men kommer följa dig i den utsträckning du uppdaterar. Jag blev så glad av att läsa ditt inlägg den här morgonen, Trevlig helg!

    1. Tack Jessika! Förstod att du tog en paus från bloggeriet 🙁 Jag har medvetet lagt lite glesare med tid på bloggen de senaste månaderna för att låta andra saker i livet få ta välförtjänt plats. Hoppas att allt känns bättre för dig nu ❤️

  3. Stort grattis till dig! Ja och till Gamla Linköpings friluftsmuseum som fått den perfekte! Har sett dig i miljön och det finns nog ingen bättre!

    Lycka till och jag håller tummarna att det blir så länge du vill.

    Kram

  4. Låter som ett underbart jobb, grattis! Och Gamla Linköping är superfint, var där många gånger på den tiden jag pluggade i Linköping (90-94).

    1. Det ÄR verkligen en underbart jobb 🙂 Gamla Linköping är det tveklöst finaste stället jag arbetat på. Ni får komma tillbaka, mycket har hänt sen 94 😉

  5. I wish you luck!! Jag håller verkligen med dig att hösten är nystart mer än årsskiftet. Är det skolterminerna som skapat den känslan? Vad härligt att får pusselbitar på plats!! Alla pusslar vi, ibland mer och ibland mindre och det är så gott när de passar i varandra 🙂

    1. Tack! 🙂
      Ja kanske är det lite att samhället (och därmed vi också) sakta anpassat oss efter skolåret. Pausen många (både företag, institutioner och folk i allmänhet) tar över sommaren är ofta längre än den vid årsskiftet. Kanske blir det mer naturligt med en omstart då?

  6. Underbart att ha landat i något som känns så rätt! Känner igen känslan mer än väl 🙂 Önskar dig lycka till och hoppas att det dyker upp lite inlägg här och där på bloggen oavsett hur saker och ting utvecklar sig.

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: