Jag skulle kunna lägga all min vakna tid på min kära blogg. Det finns alltid bilder som väntar på att redigeras, texter som väntar på att bli skrivna, fakta som väntar på att bli uppkollade, kommentarer som väntar på att bli besvarade osv osv. Men skulle det vara lika fantastiskt roligt om jag hade möjlighet att sitta med detta all min vakna tid?
Nja, skulle inte tro det. Jag har ju i första hand ett vanligt liv, ett liv utanför bloggen där det händer galet mycket hela tiden. Skulle jag förresten ha något att blogga om om jag satt vid datorn hela dagarna? Nja, skulle inte tro det.
Eftersom att jag har en tendens att fördjupa mig, engagera mig och nörda ner mig i saker fullständigt finns risken att det en dag blir för mycket av det goda. Kort därefter skulle det komma en dag då jag säger ”Näe, nu har det blivit så svårt, komplicerat och jobbigt att jag skiter i det här”. Därför försöker jag begränsa mig själv i hur mycket tid och engagemang jag får plöja ner i Lanclin. Balansen mellan att hela tiden lära sig nytt och mer, sätta nya mål, alltid försöka göra saker lite bättre och samtidigt inte krångla till det och göra det för svårt är just – svårt. Jag vill ju att Lanclin ska kunna få fortsätta att vara min kreativa plats där jag får fota, redigera, skriva, publicera och socialisera med mina läsare och andra bloggare samtidigt som den utvecklas. Svårt var ordet.
Härliga bryderier!
Snart ses vi. Kram
Det gör vi! 🙂
Känner igen det där! Jag kan också lägga ner precis hur mycket jobb och engagemang som helst. Men som tur är kommer livet emellan ibland och gör mig upptagen med annat 😉
Det är kanske därför det krupit fram att megastora bloggare inte riktigt baserat sina inlägg på verkligheten? 🙁 De har har helt enkelt inte tid med något liv som de kan blogga om för att de engagerar sig så i bloggen kanske?
Det är min mardröm men föga troligt att jag hamnar där. Hur skulle det gå till när man har en familj som vill prata med en ibland? 🙂