På besök i Gamlebys sagoskog – hos Garpes vänner.

Vandringsleden på Garpedansberget i Gamleby är en sagostig i sagolik skog. Vi åkte dit, spanade efter sagofigurer och fick en sagolik fin höstdag tillsammans!

Att vandra med barn bland jättar, tomtar och troll

Den här korta vandringsleden, även kallad sagostigen, är en riktig gömd småländsk pärla. Den är ungefär 700 m lång och ligger någon kilometer från det lilla lilla torget i Gamleby. Det är verkligen inte vårt att hitta dit men man måste veta var den börjar för att hitta.

Men när man väl står vid vandringsledens början går det inte att missa att skogen ovanför kan komma att bjuda på sagolika upplevelser, om man bara har rätt ”glasögon” på sig. Jätten Garpe som tidigare satt på Gamlebys lilla köpcentra har nu flyttats till början på sin vandringsled och välkomnar där alla besökare genom att försöka locka upp dem i skogen med fingret.

Vi tog på oss våra sagoglasögon och började vandra uppför berget för att se vad som gömde sig i skogen. Att vi hade varit där förut gjorde inte ett dugg, det var lika spännande ändå.

Jätten Garpe hälsa välkomna och lockar upp oss i skogen med sitt stora finger.
Hade han nyst hade vi blivit sjukt rädda.
Sagostig i sagolik skog.

80 förstelnade sagofigurer

Längs med den steniga och bitvis branta vandringsleden uppför Garpedansberget bor det ett 80-tal sagofigurer. De smälter alla in bra i sin miljö och vem vet, kanske rör de på sig när vi vänder ryggen till?

Skulpturerna är gjorda av konstnären Jan Pol och står där året runt. Hans tanke är att de med tiden ska växa ihop med naturen vilket de till viss del redan gjort. Många av dem har sedan vi var där för 5 år redan fått en hel del mossa på sig till exempel.

Det gör att det ibland kan vara svårt att få syn på figurerna, några av dem smälter in väldigt bra. Det blir lite extra spännande och magiskt, att plötsligt få syn på en figur på en sten, i blåbärsriset eller uppe på en klipphylla.

Snälla små tomtar som vaktar myrstacken.
Vissa figurer spanade på oss ovanifrån.
Även sagofigurer kan nog känna sig ensamma.
Alla ser de olika ut, ingen är den andra lik.
Bland alla förstelnade sagofigurer bor det hackspettar som vi både hörde och såg. Foto: A. Edmark
I små skrymslen och skrevor gömmer sig här och där små mossbeklädda figurer. Ser du figuren mitt i bild?
Hej på dig du!
Ett litet försiktigt ”bu” från den skäggiga väktaren hade skrämt vettet ur det lilla barnet.
Min favoritsagofigur längs vandringsleden – Lindormen! Figuren till höger håller jag också kär.
Alla kan ju inte gilla att hänga i skogen. Denna ser tämligen uttråkad ut.
Men vi gillar att hänga i skogen – oj vad trevligt vi hade det!
⅔ av gänget hos Lindormen. Foto: A. Edmark
Nytt sen vi var här för typ 5 år sen är ”runor” på flera ställen – jättefina!
Tadaaa! Pinnbarn, skäggig sagofigur och en glad förälder. Foto: A. Edmark
Alla sagofigurer ser inte snälla ut – vissa retas.
Många figurer ser verkligen ut att ha hållit på med något när de blev förstelnade.

Sagolik utsikt från toppen

När vi tagit oss upp till toppen väntade en magnifik utsikt. Här uppe finns flera rastplatsbord och soptunnor så periodvis får nog sagostigen och framför allt den otroligt fina utkiksplatsen en hel del besök. De förstår jag för vackert som sjutton är det.

Vi hittade en mysig sittplats en bit upp på berget, ovanför rastplatsen. Här är klipporna och klippskrevorna många och vi var i stort sett ensamma på berget hela tiden. Höstfärgade lövträd, knotiga tallar, en sjö och klippor omgav oss medan vi åt lunch och fikade. Vi hade det fint helt enkelt.

Drickpaus på tremanhand.
Solen hörrni – höstsolen sken på oss! Foto: A. Edmark
Blå himmel och mätta och nöjda barn – livet var på topp.
Mattermos – väldans bra uppfinning det där.
Överblivna megastora blåbärsmuffens fick följa med som överraskning.
Ingen orkade äta upp sin – så stora var de.
Sol, fin utsikt och en termos med te – en bra dag helt enkelt. Foto: A. Edmark

”Kolla vilka coola moln mamma!” Foto: A. Edmark

Att lära barn upptäcka naturen

Att lära barn hur man upptäcker vad som finns i vår natur är en av många saker vi pratar om på de utbildningar i utomhuspedagogik jag håller. Att använda kameran att fotografera med är ett jättebra sätt. Då stannar många barn upp mer och tittar på saker och ting för att se vad de skulle kunna ta kort på. En del gör det av sig själva, en del behöver träna.

Att fotografera är ju en konstform och hantverk så för en del barn blir det en viktig uttrycksform, precis som att rita, måla, skriva och spela teater. Det är för övrigt även ett av de tips jag ger till föräldrar som frågar hur man får barn att gilla att vara i naturen, vandra eller allmänt att vara utomhus, låt dem fotografera. Låt dem fotografera, skapa fotokonst och visa upp vad de lyckats fånga på bild.

Nu ger jag oftast inte tipset att sätta en systemkamera i händerna på en 9-åring, som jag gör ibland. Men med en billigare, mindre kompaktkamera kan man ta jättefina bilder!

Foto: A. Edmark
Foto: A. Edmark
Foto: A. Edmark
Foto: A. Edmark

3 kommentarer

  1. Han verkar vara en duktig fotograf den där A.Edmark! Han brås nog på sin mamma, och på sin mormor lite grann 😀 . Härlig vandringsled som ni gick. Jag ska kolla hur det ser ut i Högsåsen. Kanske intressant nästa studiedag?! Kram

  2. Linnéa, vilken fin berättelse och bilder från en fantastisk sagoskog. Jag har inte hört talas om denna skog med de härliga figurerna, som kan sätta fantasin i rörelse.

    Hälsningar
    Birgitta

  3. Vad ni utnyttjade studiedagar väl. Det ser jättemysigt ut och mycket att kolla på. Du har fått en bra fotograf. Bra team.

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: