Hav kan vara vara ändlöst vackra, dramatiska, lugna, varma, kalla och….livsfarliga. Mycket går det att skriva om världens alla vackra, spännande hav och dess fantastiska invånare….
…men medan jag försöker komma på något smart eller kanske roligt att skriva på temat ”hav” flyger tankarna iväg på helt andra saker som inte alls är varken roliga eller spännande med temat. Tankarna hamnar hos alla de som den senaste tiden har flytt och kommer att fly över medelhavet. Härifrån Ingolstadt i tyska Bayern är det ungefär 200 mil till Lesbos dit väldigt många av flyktingarna från Syrien kommer först. Det motsvarar ungefär en tur och retur-resa till vår gamla hemstad i Sverige. Det är alltså inte längre bort än så andra föräldrar befinner sig just nu med sina små barn och sina ägodelar i en liten väska eller plastpåse. Hur de bor vet jag inte men jag gissar att det inte är på lyxhotell. Hade de kommit till Lesbos på ett säkert sätt hade det varit en sak (om än hemsk) men nu är ju verkligheten långt ifrån så. Jag kan knappt tro att det är sant när man ser båtarna fullproppade med flyktingar, det ser liksom inte rimligt ut på något sätt. Jag har lärt mig att vara källkritisk i sådana här lägen för att inte vilseledas av eventuell propaganda från något håll men vad ska man tro när man ser bilderna? Oavsett om den numera världsberömda bilden på den drunknade pojken i vattenbrynet skulle vara tagen för flera år sen i ett annat sammanhang är den fruktansvärd, någons älskade barn ska inte drunkna PUNKT.
Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag drog lyckovinsten och föddes i Sverige, det hjälper inte någon flykting. Jag tänker inte förminska mina egna problem för andra har det sju resor värre, det hjälper inte dem. Det jag däremot tänker göra är att möta dem med den respekt och vänlighet de förtjänar och dela med mig av de resurser jag har.
Vi bor några 100 meter ifrån en flyktingförläggning och antalet boende där har ökat dramatiskt de senaste månaderna. På det höga stängslet med taggtråd runt området hänger alltid fullt med tvätt och när det är fint väder sitter många ute på gräsmattorna och barnen leker runtomkring. Jag hälsar alltid på de som leker med sina barn i lekparkerna i vår stadsdel och vinkar till de barn som vinkar till oss. Jag funderar på vad de kan behöva för hjälp förutom mat, ett eget boende och jobb. Medan jag funderar och letar i förrådet efter saker att ge barnen på flyktingförläggningen skänker jag pengar till UNHCR via Blogghjälpen.
Detta inlägg är ett bidrag i bloggnäverket Svenska resebloggars bloggutmaning i september 2015. Vill du hitta fler bloggar som är med i utmaningen hittar du dem HÄR.
Ännu ett tema som jag borde hakat på och skrivit om, som har havet som granne, men det hanns inte med! Du är mycket flitigare än jag!
Kan du inte köra ett bildbombsinlägg med bara havsbilder? Solnedgångar, surfbilder, utsikten från huset osv osv?
Fint inlägg! Detta är också i mina tankar väldigt ofta… Jag har skänkt pengar samt donerat saker till välgörenhet, vet inte hur mycket mera jag kan göra just nu. Men det är väl ändå mer än vad många andra gör åt saken. 🙂
Så bra du skrivit om detta! Vi tänker och pratar mycket om flyktingsituationen. Har inte skrivit om det ännu eftersom det händer så mycket på vår resa, men det kanske kommer. Tycker ju att vi i rika Europa MÅSTE kunna hjälpa. De här människorna har ju ingenstans att ta vägen…
Jag tror inte att det egentligen är pengar som fattas, de ska bara hamna på ”rätt” ställe. Svårigheterna ligger nog i att tex Sverige (som tar emot väldigt många flyktingar) inte riktigt är förberedda på de stora mängderna människor som behöver hjälp. Det tar tid att ordna logistiken kring ett flyktingmottagande av den här storleken. De ska ha drägliga boenden, mat och eventuell vård och vettig sysselsättning för att inte skapa problem för sig och sin omgivning (behöver inte vara arbete, praktik eller skola). Allt detta kräver en stor logistikapparat och det är nog där som problemen oftast uppstår. Jag märker på flyktingarna på ”vår” flyktingförläggning att just sysselsättning är galet viktig för att de ska hålla sams, hålla självkänslan uppe, hålla värdigheten uppe och känna att livet fortfarande är meningsfullt trots att asylprocessen drar ut på tiden och de lever som i ett vakuum. Svåra frågor….