Ordningen tillfälligt återställd – vår nya äventyrsbuddie Lisen är här!

Ganska exakt ett år har gått sedan vår hund Chio snabbt blev sjuk och gick bort 14 år gammal. Hon följde troget med oss på paddelturer, tältäventyr, alpvandringar och alla möjliga äventyr vi var iväg på. Lugnare och stabilare äventyrshund fick man leta efter och nu har vi en ny adept – Lisen!

Vill vi verkligen ha hund?

Under hela året som vi varit utan hund har vi pratat fram och tillbaka huruvida vi ska ha en ny hund eller inte. Orkar och hinner vi med en valp? Ska vi ta hand om en vuxen omplacering? Är vi beredda på det extra fix och trix det innebär för oss att ha med en hund på alla våra upptåg? Att behöva specialboka, kolla upp om den är välkommen, hålla koll på pass och vaccinationsdatum, fixa hundvakt, se till att den har det bra i värmen och så vidare i oändlighet. Ville vi ta oss an det på heltid igen? Nja.

Kära Facebook … giv mig en hund

Men så fick jag ett infall en kväll för några veckor sedan. Jag la ut en fråga i en av Facebooks grupper för ”min” ras, Lancashire Heeler. Där frågade jag om någon hade en Heeler som av någon anledning behövde komma hemifrån ett tag. Det kan ju finnas tusen anledningar till det så jag chansade. Jag hade absolut kunnat tänka mig att låna en hund av annan ras men i Heelersverige har jag redan en fot inne, känner till en del uppfödare och så. Så det kändes lättast att börja fiska efter napp där.

Och det går ju inte att förneka att Lancashire Heeler allt som oftast har bra förutsättningar att bli riktigt bra äventyrshundar för vår typ av aktiviteter. Små och relativt anspråkslösa att ”packa” med sig i bil, husbil, båt och flyg till exempel. De har även en stabil fysik, är aktiva, uthålliga, sociala, anpassningsbara och orädda. De har inte överdrivet mycket jakt i sig och gillar att hålla ihop flocken så jag har till exempel aldrig haft en Heeler som stuckit till skogs även om de exemplaren säkert finns.

Facebook levererar

Några dagar efter frågan i Facebookgruppen hörde Lisens matte av sig och frågade om hon fick komma på sommarkollo hon oss. Wihoo! En 8 månaders liten huligan som behövde komma hemifrån lite medan det var valpar där hemma, kunde det bli bättre? Så på vägen hem från Idre hämtade vi upp Lisen som nu ägnar sig åt att strimla toarullar, döda gosedjur, skälla ut vår katt Zingo, bygga bo med finfilten och allmänt bekanta sig med omgivningen. Livet med unghund är något arbetsamt men oj så innehållsrikt det blir.

En äventyrlig sommar väntar det lilla livet

Dagen efter vi hämtat Lisen åkte vi iväg med husbilen en runda. Det gick finfint och hon gillar att ligga i bilburen vi satte in. Just en bur eller en speciell säng som får följa med har varit riktigt bra för att våra hundar ska känna sig som hemma överallt, på de mest konstiga ställen. Så vi fortsätter träna upp nästa äventyrshund på samma sätt tycker jag, det har ju gått toppen innan.

När inskolningstiden är klar och hon känner sig hemma hos och med oss väntar lite utfärder, vi får se vad vi kan hitta på. Kanske blir det en kajak- eller SUP-tur, kanske blir det en husbilsresa, kanske blir det en liten vandring, kanske blir det bad i havet – vem vet? Att ni kommer att få följa Lisens äventyr är däremot ett som är säkert!

16 kommentarer

  1. Men åh så söt!

    Fast kollo … Kommer inte hjärtat att rämna den sista dagen på sommarkollot? Fast det är kanske med i beräkningen, det är det ju i och för sig alltid när man öppnar sitt hjärta.

    Och det är klart Lisen ska ha en egen och säker plats i bilen!

    1. Såklart kommer det kännas i hjärtat när hon åker hem igen men det är med i beräkningen 🙂 Det va lite så vi ville ha det, intensivt hundliv och sen lämna tillbaka och ha det lugnt och stilla, om nu det går i vår familj 😉

  2. Åh, vilken härlig lösning för alla inblandade. Fast … ni kommer inte att vilja lämna ifrån er henne 😉 Visar varit hundlösa i drygt två år, känner igen det där med alla om och men … Om:en och men:en fick ge vika, nu har vi Springer spanielvalpen Brorsan , 12 veckor igår. Jag är fan så glad så jag gråter. Eller är det av trötthet? he he he

    1. Hundlivet har onekligen sina ups and downs 🙂 Framsidor och baksidor som man måste räkna med hela tiden. Just nu känns kollohund som den mest perfekta lösningen. Sen är sen, det tar vi sen 😉

    1. Ja hon är en riktig goding 😊 Lancashire Heeler är inte jättevanlig men inte helt ovanlig heller. Det är en boskapsfösande hund från England så nog är de både tuffa och tåliga 😉

    1. Ja visst är hon fin 🙂 Jag har ju en förkärlek för bastanta vallhundar med korta ben (typ Heelrar, Västgötaspetsar och Corgisar) så din Kurbits är också ljuvlig! 🙂

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: