På överlevnadskurs med Friluftsfrämjandet

Härom helgen hade jag en sån där helg som fyller på energin i min friluftssjäl. Ett och ett halv dygn spenderades tillsammans med en bunt fellow friluftsjälar och temat var överlevnad. Idag får du följa med ut i skogen och se några väl valda bilder från kursen.

Det viktigaste för att överleva – viljan.

Jag har varit på diverse friluftsutbildningar, kurser och annat där överlevnad i skog och mark ingått men aldrig att jag varit på en där det är det enda temat. Det är egentligen inte raketforskning att klara sig i skogen ett par dygn men det kräver sitt psyke, kunskap och sunda förnuft.

Man vill ju helst inte ens hamna i situationen att vara vilse eller borttappad så överlevnad handlar helt enkelt mycket om att undvika det. Men olyckan, ovädret och/eller oturen kan vara framme och då gäller det att vara lite förberedd, inte minst mentalt.

En av de första sakerna vi fick lära oss var att viljan att överleva i en nödsituation är det mest grundläggande. Utan vilja och motivation att göra saker som till exempel håller dig varm eller ökar dina chanser att bli hittad försvårar det hela avsevärt. Att bara sätta sig att vänta kan funka men gör det mycket svårare för alla inblandade.

Men för att ha sinnesnärvaro nog, hålla paniken på avstånd och känna sig trygg krävs erfarenhet och kunskap. Framför allt erfarenheten av att vara i skogen tror jag personligen är jätteviktig men det är inte fixat på ett dygn tyvärr. Det handlar om att vistas i naturen, få den att kännas naturlig i ens liv och inte som något mörkt där det bor farligheter. Det börjar med allas våra barn och där har ni en del av svaret till varför jag är så passionerad kring det här med att vara i naturen med barn.

vandringskängor
Jag och mina nya kängor åkte på kurs i skogen.

Björkskott, blåbärsblommor, myror och stensöta – lördagsgodis!

Men om att vistas i naturen för att göra den till en kär och trygg vän är en del i överlevnad är ren faktakunskap en annan. Ett moment var skogens ätbarheter och det är alltid roligt. Vi är ju liksom vana vid lagad mat på en tallrik eller kåsa men så funkar det ju oftast inte i en överlevndassituation. Och äta bör man … annars dör man.

Förhoppningsvis kommer jag aldrig att behöva dessa kunskaper för att slippa dö. Jag tänker mer att det känns bra att veta att det finns goda snacks lite överallt runtomkring mig när jag går i skogen. Om det är något jag verkligen ogillar med tanken på att komma vilse är att inte få mat kanske förens man blir hittat. Hua! hemska tanke. Så jag skippar den tankebanan och tänker naturens skafferi som en stor snacksbuffé istället, det känns bättre.

För visst finns det en massa godsaker i skogen! Björkskott, blåbär (eller blåbärsblommor såhär års), klassikern stensöta och en bubblare på min lista över skogssnacks – myror. De va riktigt syrliga i smaken och smakade mer sur citron än insekt, hur nu en sån brukar smaka. Vi gick såklart igenom en rad andra mer eller mindre välsmakande saker att äta i skogen men dessa blev mina favoriter.

Björkskott
Björkskott – mumsfilibabba!
tallbarste
Tallbarste – en naturlig delikatess – i brist på annat.
Fredric visar tekniken för att äta myror.
äta myror
Jag gick också loss på några myrstackare.

Längtan efter en fyrbent vandringsvän

Med på kursen var en av deltagarnas unga Borderterriertik Essy. När vår lilla vovve Chio gick bort 14 år gammal förra sommaren funderade vi en del på huruvida vi ville ha en ny liten vandringskompis eller inte. Vissa dagar surfade jag runt hos uppfödare för att se vilka kullar som var på gång, vissa dagar kände jag att jag var färdig med hunderiet. Där är jag fortfarande, varannan dag typ.

Det är så mycket som ska klaffa för att jag ska känna att en ny hund i familjen skulle få det bra här. Vi har det senaste året jobbat en hel del borta och ofta bara varit hemma på morgnar och kvällar, det går inte med hund. Men nu när jag kommer jobba mer hemifrån kanske … vi får se.

Hur som helst var det helt underbart att få gosa lite och få ett par ordentliga tungkyssar av en ivrigt social hund, precis så som de flesta av mina egna hundar gjort. Kanske är det mest det jag vill ha, goset, det sociala och en pälsig kompis som vandrar vid min sida längs stigar och grusvägar. Att ha hund är ju dock så mycket mer än så och det är jag inte riktigt beredd på just nu.

Border terrier
Jag och Essy hängde lite.

Eld va det här! – halleluja!

Sen va det ju det här med elden, mitt favoritmoment när det kommer till friluftsteknik. Det är jag inte ensam om och visst är eld fascinerande, fängslande, nästan trollbindande? Vi fick varsitt tändstål och tränade på att tända med det. Inte bara på lätta material som torr näver utan också blöt näver och andra svåra material, det var en nyttig erfarenhet. För det är ju såklart inte alltid man råkar gå vilse där det finns bra tillgång på perfekt tändmaterial.

Klarar man att göra upp eld på ett säkert sätt är det i min mening ovärderligt när man är ute och frilufsar (eller kommer vilse). Den ger något att pyssla med, den ger värme, kokmöjlighet, något att samlas kring och syns lång väg, både med värmekamera och med blotta ögat om man lägger på granris för att skapa en rökpelare.

Elden är så helt enkelt en så otroligt betydelsefull i friluftssammanhang och den första bilden nedan är därför helt klockren. Det är Tommy, en av kursledarna, som jag tror pratar om signalering med eld på bilden här nedanför. Att få fjutt på elden och börja lägga på ved är alltid ett hallelujamoment för friluftsnördar.

Varje frilufsares hallelujamoment – en eld är tänd!
tändstål
Tändsstålsteknik
Kvällsmatlagning på eld.
Mina ”rumskamrater” drack kokkaffe, det ser så mysigt ut.
Jag fick en raw choklad- och jordnötskaka och kände att jag nog skulle överleva.
Elden, skogen, myset.
Att ligga i sovsäcken, se solen gå upp och någon göra upp eld – det är livskvalité!

Tack för den här gången Kinda Lokalavdelning!

Denna kurs i grundläggande överlevnad ordnades av Friluftsfrämjandets lokalavdelning Kinda. Det är den lokalavdelning vår familj tillhör, där våra barn går i varsin Strövargrupp och jag till hösten gör comeback som Knoppledare för våra allra yngsta medlemmar som är 1-3 år. Det är en riktigt engagerad förening med många duktiga ledare som gör enormt mycket för att skapa roliga och lärorika aktiviteter för medlemmarna.

Är du nyfiken på Friluftsfrämjandet och Kinda lokalavdelning kan du läsa mer på deras hemsida HÄR!

10 kommentarer

  1. Alldeles … alldeles underbart ju! Tallbarrste, eld och massa annat härligt.

    (är precis på väg in i hundliv igen efter två år utan hund. Känner igen mig i dina tankar och … nu känns det bara så himla rätt!)

  2. wow – vilken grej. Blir ju alldeles nällad. Och grymt nyfiken: hur GÖR man egentligen för att få i sig myrorna. Och biter de en inte i tungan liksom. 🙂

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: