Safari i Uganda – första dagen av mitt äventyr på savannen.

Vi lämnade Entebbe innan soluppgången och medan vi körde genom huvudstaden Kampala smög sig den röda och värmande solen upp. Vi skulle på safari!

Hon som inte kunde ana.

Vår guide Moses skrattade när jag hivade upp kameran och tog kort på soluppgången i det, för oss svenskar, stökiga och ruffiga Kampala. ”Det där är väll inte mycket att ta kort på, vänta du bara.” sa han och fnissade nog lite åt mig. Jag bjöd honom på det och skapade ett minne av stunden då jag faktiskt inte kunde ana vad jag skulle få se under dagen.

I soluppgången gav vi oss iväg.
Glöm trånga och varma safarijeepar! I vår safarianpassade minibuss med egen guide och chaufför fanns både gott om plats och AC.
I Sverige får man se upp för rådjur och älg på vägen. I Uganda får man se upp för Maraboustorkar!
De ser ganska små och harmlösa ut tills de fäller ut vingarna.
Inte lätt att fota i farten men små ”gårdsbutiker” som dessa fanns det många längs vägen.
Den färgglada lunchrestaurangen vi åt lunch på.
Lite sega efter en tidig morgon och lång bilfärd.

Vi börjar närma oss.

Efter lunch kommer vi äntligen fram till Murchison Falls Nationalpark och vårt spanande efter djur börjar. Det liksom pirrar i hela kroppen och jag har nästan svårt att förstå att jag verkligen är i Uganda OCH är på väg ut på safari på savannen. Jag har sett fler naturfilmer från olika afrikanska länder än vad jag minns och nu var jag där själv. Det kändes nästan för otroligt och bra för att vara sant.

Välkamouflerad men väldigt fin!
Vi närmar oss!
Abyssinian Ground Hornbill – en cool fågel med cool färg.
Babianmamma med en underbart söt unge.
Babianpappan.

Det luktar gott på savannen.

Allt, precis allt såg ut som det gör på många av naturfilmerna från savannen. Röda grusvägar, torrt gräs, palmer, träd och buskar med gigantiska taggar. Minibussen vi åkte i hade ett så kallat safaritak som gick att höja genom att öppna och sen trycka upp det. Det gick då att stå upp i bilen och titta ut utan att behöva ha en fönsterruta emellan.

Att bilens tak fick ett ”hål” på 1×2 meter gjorde även att det strömmade in mängder med olika dofter från omgivningarna och oj så gott det luktade på savannen. Doften av varmt grus, torrt gräs och då och då lite elefantbajs luktar mer fantastiskt än det låter.

Orangeröda grusvägar – precis som på film.

Som antenner i fjärran.

När de första girafferna dök upp i fjärran fick jag eftermiddagens första pulshöjning. Plötsligt stod de där, 8 ståtliga giraffer. De stack upp med sina lång halsar och kikade nyfiket åt vårt håll. Att få se dessa magnifika, vackra, ståtliga och fascinerande djur hemma på sin savann var inget annat än fantastiskt.

Vi skulle sen få se säkert 100 fler giraffer och då de är lite av ett favoritdjur för mig så kommer det att komma minst ett eget inlägg med mer giraffbilder. De är så coola att de måste få mer utrymme i min blogg helt enkelt.

Plötsligt dök det upp 8 antenner – giraffer!
Bufflar såg vi i tusental men ingen var lika söt som den nyfikna kalven som kikar fram till vänster.

Leopard i sikte!

I bilen hade vi nu fått med oss en extra guide som arbetade i parken. Han verkade kunna parken utan och innan och visste ungefär i vilka områden det fanns chans att se leopard. Med sin bamsestora kikare tryckt mot ögonen satt han och spanade mot träden medan vi körde vidare längs de orangeröda grusvägarna.

Plötsligt säger han att han anar en leopard uppe i ett av träden säkert 200 meter bort. Vi får låna kikaren för att kanske lyckas se den och jag tycker faktiskt att jag ser den. Den ser ut att  ligga på en gren och sakta svänga med den hägnade svansen. Det var ett fint ögonblick för en djurnörd, jag lovar.

Vi kör sedan närmre trädet för att se om vi kan se leoparden lite närmre. Det var den inte alls så sugen på så den börjar att klättra ner för att avlägsna sig. Eller var det för att gå till attack? Våra guider fick i vilket fall kalla fötter, bad oss fota och vände sen snabbt om minibussen och körde vidare.

Jag fick några bilder på den otroligt vackra leoparden när den klättrade ner för trädet och jag kommer att minnas den så länge jag lever. Minnena av många saker jag fick uppleva i Uganda sitter redan sitter djupt i mitt hjärta, leoparden i trädet är en av dem.

De där hornen alltså – de ser både livsfarliga och väldigt vackra ut.

Skymningen närmar sig.

När skymningen närmade sig märktes det att tempot saktades ner på savannen och många djur såg ut att gå in i en lugnare lunk. Färre djur sågs målmedvetet vandra över de vidsträckta savannområdena, de såg mer ut att vara på väg ”hem till sitt”. Vi började istället spana efter de kvällsaktiva djuren, lejon till exempel.

Många fåglar åker snålskjuts på bufflar och elefanter för att äta insekter. Både från ”chauffören” och sådana som flyger upp från gräset när den rör sig.
Elefantfamilj på väg till sitt när skymningen närmar sig.

Lejon jagar i skymmningen.

Trots att jag tänker otroligt mycket hade jag inte funderat så mycket på vilka djur jag skulle kunna komma att få se på savannen. Jag tänkte nog på mitt något bekymmerslösa vis att ”jag får se det jag ser” och så blev det ju såklart. Jag hade tydligen glömt bort att bygga upp förväntningar som man annars kan tänka sig borde vara skyhöga när man åker på safari.

Att jag till exempel skulle få se en lejonhona som precis fällt sitt byte och hade tänderna runt dess strupe var jag inte beredd på. Det var tydligen inte guiderna heller för det hände tydligen väldigt sällan, att man fick se det. Det var lite som ett National Geografic-moment där några minuter.

Det var en något spänd stund vi stannade med vår minibuss några meter från lejonet med sitt fortfarande levande byte. Med sina ungar cirkulerande i närheten låg hon och väntade på att bytet skulle bli stilla. Det kanske hade upplevts obehagligt av andra och visst, det är aldrig kul att se ett djur dö men att se vilda djur leva utifrån sina instinkter kändes så naturligt det bara kunde.

Kass fotoljus och skumpig väg men där låg de – lejon!
Mamma lejon med dagens kvällsmat.
Lejon har inget fotohyfs att kolla in kameran.
Så otroligt vackra – trots att de minst av allt kollar in i kameran.

En solnedgång som tagen ur Lejonkungen.

När pulsen lagt sig lite efter äventyret med lejonhonan som precis fällt ett byte åkte vi mot vår lodge där vi skulle tillbringa natten. Nu hade jag fått se så mycket djur, känna så mycket dofter och fått vara med om så mycket att jag hade svårt att ta in mer. Men så började solen dyka närmre och närmre horisonten och jag fick skaka liv i mina sinnen igen.

Allt runtomkring oss, hela himlen och savannen badade för en stund i en fantastisk orangeröd färg. Solen spred dagens sista värmande strålar över grässlätterna och sen blev det mörkt, riktigt mörkt. Det var en solnedgång som jag aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva och det var minst sagt fantastiskt! Det var som att naturen körde en egen show där på kvällskvisten, bara för oss och för att vi var där, såklart. När showen var slut gick ridån ner och det blev mörkt, kolmörkt.

Magiskt vackert är det enda jag har att säga om den här bilden.

Tack till min ficklampa.

Det hann som sagt bli kolmörkt innan vi kom fram till lodgen så bilden på den hydda jag bodde i är från morgonen efter. Det var så mörkt att det knappt gick att se handen framför sig utanför strålkastarnas sken uppe vid receptions-”hyddan”. Jag tackade min ficklampa för att den fortfarande hade batteri och lös upp stigen ner till min hydda när jag skulle sova.

Några raka och plana gångstigar ut till hyddorna var det såklart inte tal om så ficklampa var ett stort plus. Den hjälpte mig att både hitta rätt hydda och inte ofrivilligt hamna i någon kaktus eller taggbuskrabatt. Tack min trogna ficklampa!

Utan elektricitet i en hydda.

Min hydda jag sov i om nätterna.

Vid 22 stängdes generatorerna av och därmed elen i hyddorna. Alla hyddor hade dock en batteridriven lampa i taket om behov skulle uppstå men jag och min ficklampa klarade oss fint utan. Det kändes fullt rimligt att en hydda utan ”riktiga” fönster, dörrar och tak inte heller skulle ha elektricitet alla dygnets timmar.

God natt från hyddan längst ner mot sjön.

Jag bytte om till pyjamas, kröp ner i sängen under myggnätet och låg sen och kollade igenom dagens bilder i kameran en stund. När ögonen började gå i kors ställde jag klockan på 06.00, tryckte in mina supereffektivt öronproppar och somnade.

12 kommentarer

  1. Ojoj, vad spännanade! Jag skrollar upp och ner och upp och ner igen! Så häftigt! Men det där med att djuren äter varandra har jag så svårt för. Självklart är det ju naturligt, men jag klarar inte av att titta på naturfilmer på tv eftersom de alltid envisas med att visa nån scen med ett djur som äter ett annat! Blää!

    Kram Lena

    1. Som utbildad djurvårdare så är det där med att djur äter varandra något jag fått vänja mig vid :/ Det är lite tufft ibland när det blir så mycket mer konkret än ens egna köttätande, ett djur dödar ett annat för att äta upp direkt. Många av oss människor hoppar ju över det där med dödandet och äter bara väl valda bitar av bytet som skurits ut åt oss. Så vi har vant oss av med det där förarbetet 🙂 Jag håller dock med dig, det är rätt obehagligt när ett vit djur äter ett annat, hur naturligt det än är.

  2. Man får verkligen känslan av att det är MYCKET att ta in och MÅNGA intryck att smälta när man läser det här inlägget. Hur var det då inte i verkligheten!? Härlig läsning.
    Kram

    1. Jo det var många intryck men på något konstigt sätt ändå så lugnt och fridfullt. Det var liksom ingen hetsig action på savannen, de allra flesta djuren rörde sig i ett behagligt tempo så någon stress kändes inte av att det hände saker hela tiden. Det var en underbar känsla som jag tror att få saker utom naturen kan bjuda en på.

    1. Ja det var verkligen en wow-upplevelse! Jag åker också gärna på savann-safari igen, den gången önskar jag mig att få se sebror också 🙂

    1. Ja det var ett av mina mest speciella äventyr hittills 🙂 Savannsafari i Uganda är verkligen att rekommendera, tydligen inte lika turistiga nationalparker som i Tanzania och Kenya och vill man se bergsgorillor är Uganda rätta stället. Vi valde inte den turen den här gången men kanske nästa 😉

  3. Intressant. Visste inte att även Uganda hade så bra safari. Det är ju inte ett land man hör talas om i safari-sammanhang annat än gorillor.

    1. Uganda har länge hamnat i skuggan av de länder som tydligen satsat betydligt mer på marknadsföring mot Europa och Nordamerika vilket är lite synd men de kommer. De har samma typer av djur och företag som ordnar safaris i olika prisklasser men ska tydligen vara snäppet billigare än i andra länder. Allt ifrån långa safaris i alla nationalparker och bergsgorillorna till tredagars i en park som vi åkte finns att välja på. Boendena finns såklart också i olika prisklasser, allt från safaritält till lyxlodger med pool 🙂

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: