Att uppfostra världsmedborgare.

Ibland funderar jag på om mina barn kommer att känna sig som världsmedborgare när de blir vuxna. Att de kanske inte kommer att lägga så stor vikt vid varifrån de själva eller andra kommer när det gäller statstillhörighet. Självklart kommer de ha sin svenska kultur med sig men den kanske bara kommer att vara en del av alla andra de kommer att uppleva och ta till sig. 

Vilket land är vi i nu?

Då och då får jag frågan ”Mamma, vilket land är vi i nu?” från våra barn. De kan ha somnat i bilen som kör på autobahn strax söder om München och vakna upp på en slingrig väg i Alperna. Eller så har de satt sig på ett plan i kallt väder och går av planet i inte lika kallt väder. I våra barns vardag är det en relevant fråga för det är inte säkert att de är i samma land nästa gång de tänker efter var de är någonstans. De verkar dock inte bry sig så mycket om i vilket land de befinner sig i för svaret på frågan om i vilket land vi är i glöms bort relativt snabbt. Varför ska det vara så noga? verkar våra barn tycka. Det tycks liksom vara naturligt att man ibland är i Tyskland, ibland är man i Portugal, ibland i Kroatien och ibland i Sverige. Eller i något land man aldrig varit i och inte vet om det ligger bredvid Tyskland eller på andra sida jordklotet. Det verkar som sagt kvitta för våra barn. Låter kanske otacksamt att ta med dem på resor men jag är mer än nöjd. De känner sig ganska hemma överallt bara vi föräldrar är med.

Att lära sig att inte vara rädd för det främmande.

Min skräck som förälder är att mina barn ska vara rädda för saker som inte tillhör deras vardag, saker som är främmande för dem. Att de skulle känna oro och ängslan över att det som är annorlunda i deras ögon skulle vara farligt gör att jag jag vill visa dem hur stor världen är, utanför deras värld. Givetvis i deras takt, på deras villkor och alltid tillsammans med oss föräldrar som kan förklara saker de tycker är märkliga och främmande. Det handlar inte bara om hudfärger, religoner och kulturer utan också vilka som blir kära i varandra, om man känner sig som pojke, flicka, inget eller mittemellan och hur man väljer att leva sitt liv, till exempel. Att acceptera andras värde handlar för mig om att acceptera och respektera olikheter, även om olikheten känns väldigt främmande för mig. Hoppas hoppas att jag lyckas få mina barn att förstå det.

Syskon
Tillsammans genom livet med hjärtiga fleecar och rosa foppisar.

Att välja en förskola som inte var så blond och blåögd.

När vi skulle välja förskola till våra barn fanns det flera att välja på i vår stadsdel i Växjö. Vi valde den där vi trodde att det skulle vara mest variation av familjer i avseendena hemland, modersmål och social bakgrund. Vi önskade till exempel att våra barn skulle få träffa människor med och utan västerländska klädstilar, med och utan svenska som modersmål och familjer med och utan våra svenska traditioner som grund i sin vardag. Vi ”hamnade” på en jättebra förskola med toppenpedagoger och med familjer där föräldrarna är från lite olika länder. Familjerna pratade lite alla möjliga olika språk hemma och alla var verkligen inte blonda och blåögda. Alla kunde inte så bra svenska men det var faktiskt aldrig något som våra barn pratade om. Snarare kunde de nämna att någon kompis pratade ett annat språk med sina föräldrar och att de var fascinerade över det.

Barn-i-alperna
Med hela världen under sina fötter.

Att vara rädd för det främmande kan bli farligt, väldigt farligt.

Jag har i mitt arbete som förskollärare träffat barn som varit rädda för vikarier med mörk hudfärg. Det kan de såklart inte hjälpa men det fick mig att börja fundera på varför och hur jag vill undvika att mina barn ska utveckla samma rädsla. Att vara rädd för något som inte är farligt blir ofta väldigt knasigt. Men hur ska man veta att något inte är farligt på riktigt om man aldrig får uppleva och märka det? Att vara rädd för ofarliga människor kan bli farligt, väldigt farligt. Blir man dessutom uppmuntrad i sin rädsla, kanske får en negativ upplevelse som ökar den och blir utsatt för information om hur rätt man har som är rädd tror jag att det till slut blir väldigt svårt att vända skutan. Detta skulle jag kunna skriva mycket om men jag tror att ni förstår grejen. Jag låter andra höras högre än mig i den antirasistiska kampen medan jag gör vad jag kan för att mina barn, som jag är ansvariga för, ska slippa vara rädda för saker som är främmande för dem. Det får bli mitt bidrag.

14 kommentarer

  1. Oh vad jag gillar ditt tänkande och agerande! Mycket sunt! Tänk om alla tänkte så, så enkel världen skulle vara då. Alla hjälptes åt att lösa problemen som uppstod. I den bästa av världar! 😉

    1. Tack! Det låter kanske väldigt präktigt och politiskt korrekt men det är faktiskt såhär jag tänker 🙂 Den största anledningen är att mina barn ska slippa vara så rädda och oroliga som många är. En annan anledning som kommer på köpet är att det förhoppningsvis motverkar rasism även utanför vår familj.

  2. Åh, jag känner igen mig i dina tankar så väl! Caesar brukar också fråga vilket land vi är på resande fot mer än vanligt.

    Min kompis från Namibia älskade den stund då hon fick träffa Caesar första gången och han bara tog hennes hand och gick iväg tillsammans med henne. Hon sa att det aldrig hade hänt henne förut trots att hon bott i Sverige i typ 6 år. De flesta barnen hon träffade i Sthlm brukar titta på henne med skepticism. Jag tror att det har att göra med att vi rest så mycket. Han har burits omkring av en mängd olika nationaliteter och utseenden sedan han var liten.

    En av våra favoritsaker med Auckland är mixen av folk. Det finns segregation här utan tvekan, men det är bara en sådan härlig mix av folk.

    1. Härligt att höra! När barnen träffade min kusins sambo från Uganda första gången såg jag ingen som helst tvekan hos dem eller att de ens tittade lite extra på honom. Då hade de aldrig träffat någon med en hudfärg som skiljde sig så mycket från deras egen. Jag har träffat barn som fått halvt panik i samma situation stackarna 🙁

  3. Ett jättefint inlägg om en viktig fråga, speciellt i dessa tider. Det viktigaste är att föräldrarna är med, skriver du, och det håller jag helt med om. Många barn och ungdomar har rest mycket och en hel del har bott någon annan stans än i sitt (medborgar)land, så de känner sig nog mer som världsmedborgare än vad flertalet gör i min generation.
    En utveckling som ligger i tiden.
    Sorgliga öden får man läsa om i pressen om ensamkommande flyktingbarn, utan föräldrar. Nu visar det sig ju att många är sk ”ankarbarn” som när de har fått asyl i Sverige får ta hit sin ”familj”. Men innan dess så är de ju ensamma i ett helt främmande land!!
    Kram

    1. Ja hua vilken situation de ensamkommande barnen är i 🙁 Utan föräldrar eller vuxentrygghet som kan deras språk, hemskt! Man önskar att alla får återförenas med sin familj så snabbt som möjligt innan det hinner hända något med familjen i hemlandet…

    1. Ja det känns som ett bra ord 🙂 Inte för att jag tycker att vi ska sträva efter att alla ska tillhöra samma kultur utan för att vi mer ska fokusera på människors likheter i världen och inte på vilken sida en statsgräns man tillhör juridiskt.

Lämna ett svar till Marie Avbryt svar

%d bloggare gillar detta: