Idag firar jag 6 år som tvåbarnsförälder.

Jag minns mötet på kvinnokliniken i Växjö i februari för 6 år. Då bestämdes det hur risken för att även nästa bebis skulle bryta min svanskota vid förlossningen skulle minskas. ”Den 3:e mars är ni välkomna hit så gör vi en igångsättning” hör jag läkaren säga och jag hinner föreslå både ett och två andra datum innan Daniel säger till mig att vi faktiskt få ta vad som bjuds. Jag höll mig lugn och munnen stängd men fick som jag ville ändå. På eftermiddagen den 4:e mars föddes vår Sirius.

Den 3 mars fyller nämligen min man år och av alla 365 dagar på året kändes det ju dumt att välja den, nu när det gick att välja lite. Jag stod inte på mig om att de skulle ändra förlossningspersonalens schema för att tillräckligt och ”rätt” personal skulle vara i tjänst när de skulle försöka få ut vår bebis. Men jag kunde ju inte hjälpa att ungen bokstavligen la sig på tvären och vägrade komma ut. Det var inte mitt fel att han fick en egen födelsedag till slut ändå.

I morse för 6 år sedan hade vi alltså spenderat det senaste dygnet på förlossningen i Växjö, firat Daniels födelsedag med varsin kokkostopp och avverkat ett antal barnmorsketeam medan vi alla försökte få lillebror att vilja komma ut. Det gick sådär för oss.

På morgonen den 3:e kopplades droppslangen på igen på min hand. Kvällen innan hade det kopplats bort och jag och Daniel fick ett annat rum att sova över i för att vila lite. Vårt andra barn höll på att födas och jag tänkte på den förra förlossningen då min svanskota gick av. Jag ville inte uppleva det igen och all vårdpersonal vi pratade med förstod det faktiskt och försökte hjälpa till.

Bebisen där inne var inte så samarbetsvillig så det tog ungefär 1,5 dygn att få ut honom, tack och lov varade inte värkarbetet så länge. Det gjordes en hel drös med olika åtgärder för att få honom att vilja lämna den varma livmodern för ett kallt, ljust och stojigt liv utanför. En så kallad ”vändning” gjordes till exempel. Inget av våra barn har varit fixerade nere i mitt bäcken när förlossningarna har börjat. Det innebar denna gången att bebisen där inne snurrade, vände och hade sig in i det sista. Då ville de inte ta hål på hinnorna och släppa ut fostervattnet för att tvinga honom nedåt och då riskera att navelsträngen hamnade i kläm vid utgången. Först när han låg tillräckligt långt ner och navelsträngen bevisligen inte låg i kläm vågade de sen ta hål på fosterhinnorna för att få fart på det hela.

Bebisen låg alltså på tvären vid en av alla de oräkneliga kontrollerna och det förstår ju vem som helst att det inte funkar att klämma ut en unge som ligger på tvären. Förlossningsläkaren kom och tryckte ut några deciliter glidslem (fräscht ord va?) på min mage och knölade sen långsamt honom i rätt position från utsidan. Detta låter kanske brutalt och det kan det nog vara men det fanns som ni förstår ganska mycket svängrum där inne så särskilt brutalt blev det inte tycker jag. Alla var mer oroliga över att han lika snabbt skulle göra en volt igen så jobbet var ogjort. Det lilla livet verkade dock nöjd med sin påtvingade position och efter några timmar kunde de ta håll på hinnorna så det drog igång ordentligt. På eftermiddagen kom han sen ut kladdig och dan. Atlas hade fått en lillebror, Gazza och Chio hade fått en lillhusse och vi hade blivit tvåbarnsföräldrar.

Så idag säger vi grattelinäran på föllsedan till världens bästa 6-åring!