Vårvandring i Hinterstein när Alperna visar upp sin finaste sida.

Ni som såg filmen från helgens vandring igår hörde att vi tydligen hade letat papegojor i bergen. Det och att jag förmodligen lyckades skrämma slag på en stackars cyklist genom att visa exakt hela rumpan blev vad jag tog med mig från vår dag i bergen den här gången.

Nåja, lite mer tog jag med mig från dagen.

Det där med papegojorna och rumpchocken är visserligen sant men jag fick så väldigt mycket mer med mig ned från berget den här gången. Det var nu alla pusselbitar passade ihop, vädret, vad vi packat med oss, längden, stigningen och utsikten på leden och framför allt, allas humör! Oj så härligt det var!

Med facit i han så blev detta nog den absolut bästa vandringen vi gjort sen vi flyttade hit till Bayern. Efter några vandringar med rätt mycket klagomål, stånk och stön från de yngre familjemedlemmarna så gjorde vi inför den här vandringen upp en plan. En plan som visade sig fungera bra och som kommer att bli en del av vår taktik för att göra våra vandringar roliga för alla inbladande i fortsättningen.

Hinterstein
Den mysiga lilla byvägen i Hinterstein.
Mot bergen!
Någon med mycket energi väljer ofta offroad.

Vår plan …

… gick ut på att välja en led vi gått förut och som barnen associerade med något riktigt roligt. Vi gick exakt samma led vid ungefär samma tid förra året och hittade då påskharens chokladägg i lila folie längs med leden. Det var en total överraskning för barnen som sen hela året mints tillbaka på äggletningen och chokladmumsandet med förtjusning.

Nu hade vi nog kunnat välja vilken som helst annan rolig led vi gått tidigare men den här hade liksom alla rätt för just den här dagen. Den är lagom lång, har lagom stigning och har en liten grotta att undersöka på halva vägen. Sen ligger den ut mot en väldigt mysig liten dal omringad av berg med vitsnöiga topparna på våren.

Chokladkyckling
Papegoja eller kyckling – det är frågan.
Tid för att lukta på blommor finns alltid.
Myrsloken Mysan hittade såklart en myrstack!
Fin led, glada barn och en nöjd hund – livet på en pinne.

Naturens kontraster – de bästa av dem alla.

Det känns alltid lite märkligt att vandra i solsken bland vårblommor och samtidigt se de snöklädda bergen på andra sidan dalen. Jag älskar kontraster och i synnerhet naturens!

De där snöpudrade vårbergen alltså … så vackra!
Framme vid grottan!
Smörgåssugen liten utsvulten hund.

Skulle påskharen ha varit där i år igen?

Det hade nog kunna liknas vid att skjuta oss själva i foten att inte be påskharen värpa lite godsaker i Hinterstein den här gången också. Det och den spännande lilla grottan att klättra i var liksom det som barnen mindes från vår vandring förra året.

Såklart hade påskharen varit där även i år. Denna gången låg godsakerna mer utspridda och krävde lite mer uthållighet men när vi kom ner i dalen så hade 8 chokladkycklingar blivit både hittade och uppätna.

Vyerna från ledens ena halva är fantastisk.
Kalkstensberg och dess grottor är alltid spännande.
En mycket nöjd Linnea.

Vyerna jag kommer att sakna.

Det är just de där dalarna med små byar och otroligt vackra berg runtomkring som är det jag älskar mest med alperna. Den bayerska maten är inget att ha, ölen kan de behålla själva och dialekten är aningens svår att förstå. Men bergen, dalarna, vyerna och vandringslederna är något jag skulle vilja ha kvar i min vardag, typ hela tiden.

Kalkstensgrotta
Hur skapade naturen den här grottan, jag skulle vilja se hur den gjorde.
Seniorversionerna av Linnea och Daniel.
Juniorversionerna av Linnea och Daniel.

En dålig grej med de underbara alplederna.

För att peppa mig att inte deppa ihop helt över att vår tid bland bergen och dalarna snart är slut försöker jag tänka på de dåliga sakerna, de jag inte kommer sakna. Till exempel att lederna är så många och vindlande att det är svårt att ha koll på hur de går. Det kan vara bra att veta av fet anledningar, till exempel när man ska sätta sig och kissa.

Att det är leder typ överallt visste jag kanske redan innan jag satte mig på behörigt avstånd från vandringsleden vi gick på men va tusan, man kan ju inte tänka på allt här i världen. Speciellt inte när man är kissnödig. Då glömmer man dessutom lätt att man är långt ifrån ensam när man vandrar i alperna.

Det visade sig såklart att jag hade satt mig någon meter ifrån, med ryggen mot, en smal, lite nedsänkt, korsande led. I exakt samma stund som jag reser mig ur gräset för att dra upp byxorna igen så rasslar det till i gruset bakom mig. En förskräckt cyklist trampar förbi i en väldigt fart och den stackarn trampar ännu mer frenetiskt upp för berget efter åsynen av min vinterbleka rumpa. Kanske var det precis den pushen han behövde, vem vet. Kanske kommer han tacka mig för årets bästa träningspass den dagen.

Inte så högt upp över havet som ni ser men oj så vackert!
Svaga vindar av koskit drog upp över berget och i dalen kom svaret på varifrån, vårbruket på åkrarna.

Filmen från helgens vandring i Hinerstein hittar du HÄR.

4 kommentarer

  1. Vilka fina bilder du tagit och du bjuder ju på dej själv (och kanske fick ett gott skratt också). Myrsloken fick sig ett skrovmål bland myrorna. Det är mycket man får se och upptäcka i naturen.

Lämna ett svar till Eva Andersson Avbryt svar

%d bloggare gillar detta: