Nu ska jag äntligen börja skriva om min resa till Uganda, tjohoo! Jag skriver MIN resa till Uganda för det var så det slutade, att jag får åka själv och dessutom ”bara” till Uganda.
En lång historia kort.
För att göra en lång historia kort för nytillkomna Lanclinläsare så är vi bjudna på min kusins bröllop i Entebbe i Uganda nu i mitten på december. Vår första plan var att resa dit hela familjen och sen vidare till Zanzibar för lite julsemester. Nu blev det inte så.
Vaffö då då?
Anledningen till att det blev som det blev är flera men två av dem stavas skolplikt och ekonomi. Skolplikten är stenhård här i Tyskland och det skrev jag om i inlägget som heter Kommer skolplikten att stoppa vår resa till Afrika? Svaret på den frågan blev alltså ett ja.
Nu var det inte det enda stora hindret vi stötte på. Under detta år har vi tagit stora beslut som kommer att påverkar hela vår familj och framför allt vår ekonomi, pengarna var tvunget att gå till annat helt enkelt. Bara mina vaccinationer inför resan har kostat 300€ så tyvärr gick det inte att få ihop en rimlig och genomför budgeten för 4 personer.
Jag reser ensam till Uganda …
Så efter en hel del funderande och researchande bestämde vi att jag reser ”bara” till Uganda, själv. Jag är borta i 10 dagar och kan vara med på min kusins bröllop och uppleva lite av Uganda. Själv blir jag ju dock inte, inte mer än under flygningarna dit och hem. Kan man ens räkna sig som ensam i ett flygplan fullproppat med folk förresten? Brudens släkt och några vänner har ju också rest till Entebbe och många av dem känner ju jag också, så ensam lär jag inte känna mig.
Övriga medlemmar i familjen Edmark får stanna hemma i Bayern och förbereda julen, gå i skolan, fixa brotzeit, åka buss, jobba och hålla ställningarna på hemmaplan. Så får det bli denna gången i alla fall. När jag sen landar på Münchens flygplats på julaftons morgon så blir jag förhoppningsvis upphämtad av dem så vi kan åka hem och julaftonsmysa.
… men drömmarna finns kvar.
Drömmarna om en fin paradisö med vajande palmer, vit sand och turkost vatten finns ju såklart kvar ändå. Men allt har sin tid och en resa till en sådan för 4 personer är inte snutet ur näven, inte för oss i alla fall. Kanske blir det Zanzibar som får agera paradisö i framtiden, kanske blir det någon annan. Den som lever får se och nu har vi ännu mer tid på oss att drömma, planera och spara pengar. Blå Jungfrun är ju annars en fantastiskt fin ö, jag älskar öar.
Börjar resfebern stiga?
Nu blir saker och ting sällan som man tänkt eller trott så vi får se vad livet, flygbolag, hotell och andra inblandade hittar på för att ”förgylla” min resa. Lite nervös blev jag när jag läste dagens gästbloggslucka av Dryden hos Jenn – forever abroad, always at home. Han och hans sambo var på Zanzibar förra året och … ja du kan ju läsa själv hur det gick i inlägget På andra sidan kaoset – julresa till Zanzibar. Det var kanske meningen att vi inte skulle till Zanzibar.
Det här är ju hur spännande som helst, även om vi ”bara” får se Entebbe och (kanske) lite till!
Uganda är ett otroligt vackert land det också även om det inte direkt kan erbjuda några paradisstränder men det intensiva gröna böljande landskaper påminner mycket om Bali. Inte för inte Churchill utnämnde Uganda till Afrikas pärla!
Nej paradisstränderna får bli en annan gång 🙂 Ska bli väldigt spännande att resa till Afrikas pärla och uppleva landet det på riktigt!
Men så synd!! Jättetråkigt att planerna inte blev som ni tänkt er. Men det måste få bli en annan gång! Att skolplikten är så strikt alltså… Kanske bra men känns lite begränsande också.
Jag kan också erkänna att jag tycker Zanzibar verkar himla drömmigt och fint…
Tack för omnämningen 🙂
Jo det är himla synd men Zanzibar finns ju kvar 🙂 Ja skolplikten är stenhård här! Polis och böter blir snabbt inblandat (i vissa fall redan första dagen) och det är tyvärr inte bara en skröna som jag trodde från början 🙁
Aj då. Fast du får ju ändå ut och resa. Och till Afrika och allt. Kanske mest synd om familjen som får stanna hemma?
Jo absolut är det allra mest synd om de övriga i familjen! Mig är det ju inte synd om ett dugg egentligen 🙂 Uganda, here i come!
Åh nej, vad synd att det inte gick i lås. Men som sagt, kul att du kommer iväg i alla fall och sen har ni ju nåt annat att se fram emot senare kanske.
Kram Lena