Att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. Del 3 – Att komma i mål.

Jag har intervjuat Angeliqa Mejstedt, tjejjen bakom Vandringsbloggen.com, om hennes vandring till Santiago de Compostela i Spanien. I lördags resp måndags publicerade jag de två första delarna Varför? och Äta. sova, bära. Idag kommer den tredje och avslutande delen som jag kallar Att komma i mål.

Åkte du til Spanien ensam? Jag hade med min sambo med mig under vandringen. Det var hans första flerdagarsvandring – så där fick han en verklig guldstjärna som gav sig ut på ett så stort och långt äventyr. Vi åkte till friluftsbutiken här i stan och köpte kängor, ryggsäck och lite andra bas-prylar till honom inför resan.

Vandrade ni ensamma? Hittade ni några medvandrare som ni slog följe med? En sak som gäller med Caminon är – att alla har sin egen camino. Även om jag hade med min sambo och även om vi vandrade med flera andra – både andra som sporadiskt gick förbi oss eller de vi slog följa med under några timmar, dagar eller veckor så är det att man alltid och aldrig går själv. Det är lite som livet i stort – ett tag slå man följe med någon en kortare eller längre stund – vissa finns vid din sida men du gör ju livet på egen hand.

Men man går tillsammans, stannar och äter tillsammans, besöker olika sevärdheter längs med leden och hittar boenden tillsammans. Ganska snart upptäcker man vilka som vandrar liknande dagsetapper – men vissa stannar en extra dag någonstans, andra går på lite fortare, och någon går bara kortare delsträckor innan de åker hem till sitt igen. Det är som ett eget ekosystem – det enda man vet är att det kommer nya vandringsvänner från alla delar av världen och alla har de sin historia och sina lärdomar att dela med sig av.

Kan du beskriva känslan du hade när du hade vandrat hela sträckan? Vilket är ditt starkaste minne från vandringen?
Jag hade någon sorts tanke om att det skulle kännas speciellt att komma i mål. Att jag skulle vara förändrad på insidan – känna extrem glädje och stolthet över den jätteprestation det innebär att gå så långt. Att stegen skulle ha förändrat mig. Men jag kände bara tomhet. Tomhet och förvirring. För den eftermiddag när vi kom fram var precis som alla andra vandringsdagar. Vi satte oss på en restaurang – åt mat och allt jag kände i hela min kropp var att jag längtade ut på leden igen. Jag ville fortsätta vandra, fortsätta gå. Det här var bara början.

Och det blev en lite småtufft att komma hem igen. Det tog nästan en månad att ”avvänja” kroppen från vandring. Till en början vaknade jag tidigt och gick långa promenader – hela kroppen skrek efter att få röra på sig.

Slutligen: Skulle du vilja göra om vandringen någon gång? Jag kommer absolut vandra caminon igen men det kommer dröja många år till dess. Jag är sugen på att gå den norra leden – lite tuffare och betydligt mindre välbesökt, som går längs med kusten alternativt den som arbetar sig upp genom Portugal.

Detta var det tredje och avslutande delen av min intervju med Angeliqa Mejstedt. De andra delarna av intervjun hittar du här.

Att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela – Del 1 – Varför?
Att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela – Del 2 – Äta, sova, bära.