Förra veckan började jag och mina barn med en ny grej, vi gick till skolan och Kindergarten. Ja, alltså vi har gått till skolan och Kindergarten innan också men inte GÅTT dit, vi brukar cykla.
När vi lämnat cyklarna hemma har jag återupptäckte det där med att hålla handen och kunna prata med varandra utan att skrika genom fartvinden. En väldans trevlig grej det där faktiskt. Vi har hunnit prata om mycket medan vi gått vägen mellan hemma, skolan och Kindergarten.
Det var så trevligt att vi har fortsatt att gå istället för cykla denna veckan också. Att promenera eller vandra medan man pratar om allt mellan himlen och jord är en bra grej helt enkelt. Förra veckan avhandlades regalskeppet Vasas historia och öden. Idag handlade ett av samtalen om elefanter, bajs och vår lilla hund Chio. Måste nog erkänna mig skyldig till alla de där samtalsämnena faktiskt. Det är liksom så mycket tankar som flyger genom mitt huvud på samma gång så det bara blir så. Ibland blir till och med mina barn förvånade.
Jag -Vad funderat du på?
S -Inget.
Jag -Inget? Jag funderar på massor.
S -Vadå?
Jag -Elefanter.
S -Elefanter?
Jag -Ja att det skulle vara coolt att ha en.
S -Nej mamma det kan vi inte, tänk om den bajsar. Det blir jättestora klumpar.
Jag -Ja visst är det häftigt?
S -Nej mamma, tänk på Chio. Tänk om hon hamnar under en stor bajsklump, då blir hon ju kladdig och luktar illa och då vill vi inte klappa henne.
Jag -Ja de förståss, bästa att inte skaffa någon elefant då kanske, för Chios skull.
Nämnas bör kanske att mina barn vet precis hur elefantbajs både ser ut och luktar. Vi köpte nämligen med oss ett antal kilo tjeckiska elefantbajspluttar när vi var i Prag i våras. Sirius såg antagligen framför sig de fotbollsstora bajsklumparna falla ner på stackars Chio som vi sen inte skulle vilja klappa. Det var en bra anledning till att överge idén med en egen elefant tycker jag nog trots allt. Vem vill riskera att få en illaluktande hund liksom? inte jag i alla fall.
Fint skrivet – inget går upp mot en liten hand i den egna handen och att avhandla livets gåtor som ”Mormor, dör du snart?”..
Får mig att komma tänka på när vi skulle gratulera barnens gammelmormor som fyllde 85+. Grattis gammelmormor! Hur länge är det tills du dör nu? 🙂
Det är härligt med barnens ”oförstörda” och ”rena” funderingar, frågor och även deras svar och lösningar på diverse saker & ting. Vi vuxna kanske ska lyssna ännu mer på barnen?!
Kram till er alla
Ja de däringa små barnen har mycket smart att säga ofta.
Vi har faktiskt också en paus i cyklandet till skolan. Först var det för att min cykel hade punka, och sedan för att vi kom på att det är skönt att gå och hålla handen och prata. Det gäller att passa på att fånga sådana tillfällen, snart kan det vara försent. Rätt som det är är de för stora!
Förra veckan var det underkylt regn en morgon så det var snorhalt och vi fick lämna cyklarna. Sen upptäckte vi det där trevliga med att prata med varandra 🙂 Det gäller som sagt att ta tillvara på de stunderna för rätt va det är vill de varken hålla handen, sitta i knät, pussa eller kramas 🙂
Härligt skrivet om barns klokskap. Mycket tankar och funderingar som kan utvecklas och få en lösning när man är ute och går. Tycker mycket om att promenera, både i sällskap och på egen hand.